I morgon packar vi bilen, hakar på kärran och Millan och drar till Hälsingland. Det lär inte bli trångt på banan, 9 anmälda i 8-milen. Granskningen av kartan antyder att det inte blir någon kavalkad av Hälsingegårdar eller annan bebyggelse, skulle tro att det blir mest av den här varan:
Inge fel på skogsvägar, men rider man så långsamt som jag så kan ett hus då och då pigga upp lite.
Med tanke på all sönderriden utrustning på sistone så funderar man följdaktligen på vad som ska kunna braka den här gången. Ett som är säkert: dubbletter av allt som går att dubblera ska med. Och visar det sig att något glömdes hemma så känns det bra att kunna skylla på groomen som har packansvaret. Själv ägnar jag mig åt lönearbete ända tills det är dags att sätta sig i bilen och svänga ut på vägen norrut. Biten får lifta med ett par kilometer, han ska till Ingela och hålla ordning på småkillarna,
16 anmälda till Edsbyritten, totalt!!! Det vore ju bedrövligt om även den tävlingen blir inställd. Jag trodde nog att en del Fornaboda-deltagare skulle välja Edsbyn men verkar inte vara så. Anmälningstiden är förlängd till 31 augusti. Kom igen nu, alla som kan.
Helgen har gått i uppladdningens tecken, uppladdningen inför Edsbyritten vill säga.
Fartlek i grusgropen i Lovisedal; nog det blev lekfullt så det räckte och blev över. Millan bjussade på ett par rejäla omgångar bocksprång, den första kom så oväntat att hon lyckades rycka tyglarna ur mina händer och levererade därefter ett praktfullt luftsprång. Resulterade i att jag hamnade i obalans om man ska uttrycka sig milt. Det kom en serie till men då var jag beredd och hann lyckligtvis stoppa cirkusen innan den var i full gång. Bortsett från dessa incidenter så var turen både rolig och förhoppningsvis nyttig. Jag är för okunnig för att kunna dra några långtgående slutsatser om Millans form, jämförelseobjektet Biten ligger i alla fall en bit efter i kondis-ligan, flås-flås.
På kvällen blev det premiär på Täby galopp, som för övrigt firade 50 års jubileum. Intressant kombination av vanliga stalluktande typer och galaklädda honoratiores. Åt en hyfsad middag på restaurangen och spelade bort ett par hundringar på Milord. Lyckades inte få till någon vettig bild, men nog finns det likheter med storsyster.
En 3-timmars svamptur fick avrunda helgens träning. Här handlade om att träna hästarnas tålamod att stå still och smidigt följa efter utan att kliva på svamparna.
Nu är man tillbaka i saltgruvan med bilköer, möten, tidrapporter och högar som växer på det virtuella skrivbordet. Snart är sommaren 2010 ett blekt minne. Dags att göra en uppsummering.
Det var varmt så det räckte och blev över. Till och med katten som vanligen hatar att bada, tycktes njuta av en svalkande dusch. Inte ett endaste litet rivmärke tilldelades under proceduren som normalt kräver skyddsutrustning från topp till tå.
Gammel-Simon har simmat i stort sett dagligen och fått en aning slankare profil och nya krafter, välbehövligt nu när han snart är på sitt 16:e år.
Trots skapliga förutsättningar hemma och trots att det har varit lockande har jag inte vågat ta steget att rida ner i sjön med Millan. Första/förra försöket för några år sedan slutade med ambulansfärd till akuten. Det finns ingenting som talar för att det skulle upprepas men, men.
För en getingallergiker som jag är sommaren alltid en prövningens tid. Tramp i bålgetingbo tillhör de värsta mardrömmarna, man har ju hört historier. Jag är själv rätt påhittig när det gäller att fantisera ihop skräckscenarier; Millan trampar i ett bo, får panik, kastar av mig med huvet före i boet, skenar iväg över 77:an osv, osv. Skogsritterna har inte varit riktigt så mysiga som under icke getingsäsong med andra ord. Geting-eländet drog igång tidigare och mer intensivt än vanligt. Hittills har jag genom list och snabbhet klarat mig, Stefan som uppenbarligen inte är lika listig eller snabb har fått sin dos, flerfalt.
Det har varit haft befriande få Måsten under sommaren. Skulle möjligen vara övningskörningarna med Joanna. Uppsidan med dessa har varit att vi nu har kartlagt de flesta av Södra Upplands små- och stora vägar och samhällen. Detta ha i sin tur gett inspiration till kommande ridäventyr. Det finns en hel del lockande ridmål,
De tävlingarna som var inplanerade är också genomförda, jättekul mot bakgrund av förra sommarens utfall. För oss återstår nu bara två tävlingar; Edsbyritten 4 september med mig och Millennia och som avslutning familjemästerskapet på Fjällnoraritten 2 oktober, Stefan/Biten mot Viktor/Millennia. Håll i hatten.
Stefans ritt började illa. Bara några hundra meter efter start brakade en stigbygel. Tack och lov fanns det med extra dito i bilen. Jag mötte upp och vi hjälptes åt att byta på en tokstollig häst som hade blivit frånsprungen av klungan. Tack och lov så kom räddningen i form av ett sent ekipage som de kunde haka på. Hade nog blivit en utmaning att få Biten genom Rättviks centrum annars. Sen var det bara att springa uppför slalombacken...
Efter några kilometer gav den andra stigbygeln upp, samma sak med remmen till GPS:n. För att inte nämna telefonen. (Vad gör vi egentligen med våra prylar som sviker oss titt som tätt?). Stefan fick kämpa en halvmil utan en stigbygel innan jag mötte upp och kunde byta. Hopplöst efter de andra ryttarna.
Andra slingan gick utan missöden och dessutom med sällskap av Clear Roundarna Tina och Elin. Biten blev godkänd och kom på 6:e plats. Så summa summarum så vad det väl ändå riktigt hyfsat resultat med tanke på omständigheterna. Det är så roligt att Biten fungerar så bra i distanssammanhang, äter, dricker, pulsar ner skapligt och vill fram, i alla fall om han slipper tätplatsen. Där finns det utvecklingsmöjligheter. Nåt att jobba på i vinter m a o.
Det blev en riktigt tuff ritt, inte bara för vårt ekipage. Fuktig, tryckande värme skördade sina offer. Många, många som inte blev godkända.
Bitens uppfödare har varit vänlig och försett oss med bilder om Bitens släkt.
Bitens pappa Chackmatt
Chackmatt tävlas framgångsrikt i gymkhana.
Mamma Balleroga (och pappa Chackmatt):
Lillasyster Buzan, som synes också en gymkhanahäst:
Bröderna Bomb Jack och Tic Tac Toe behöver nog ingen närmare presentation i distanskretsar.
Jag vet dessvärre nästan ingenting om gymkhana, verkar inte ha fått fäste här på samma sätt som på västkusten. Här en tjusig film om gymkhana (Mounted Games):
Biten ska inte tävla i Mounted Games, däremot en typ av mountain games, nämligen Vasaritten i Rättvik. Slalombacken ingår i banan, har jag förstått. Huga. Min tur att hinka, tack o lov.
På sistone har vi varit flitiga besökare på Lovisedal. Denna fantastiska anläggning! Ridvägar åt alla håll och kanter, korta och långa slingor, mjuka och hårda, stigar och vägar, det är bara att välja efter tycke och smak. Toppat med fina ridbanor och grustag att klättra i. Kan det bli bättre?
Ingela och jag tog en 3-timmars tur och utforskade lite nya vägar mot Ledinge till. O my god, vilka vägar! Preparerade ridvägar kilometer efter kilometer. Underlag som skulle duga på Täby galopp. Galopp blev det ju såklart. Glada tjut "det här är livet" hördes bakifrån. Jag håller med Ingela.
I dag blev det 2 milsslingan på Lovisedal tillsammans med Fredric G. Planen, att hålla ett 12-13 km/tim tempo, höll väl inte helt. Millan var seg till oigenkännlighet. Hon har tillbringat några dygn på stobetet i Vängsjöberg, kanske blev det lite sömn eller möjligen behöver jag öka kraftfodergivan. I övrigt var det en jättetrevlig tur med en jättetrevlig ung man.
En kort rapport från dagens tävling på Lovisedal från en trött och sliten groom/funktionär; Viktor och Biten godkända på 5-milen!
Särskilt kul med tanke på förra årets Rimboritt, då fick vi inte ens Biten in i transporten och Millan åkte ut pga hudåkomman.
Idag var det andra bullar. Taggade grabbar med siktet inställt på placering. En förarglig felridning på första slingan kostade tid och trots en riktigt snabb andra slinga räckte tiden inte riktigt ända fram till prispallen. Resultaten är ännu inte publicerade men jag tror det blev en sjundeplats av 18 startande. Det som känns riktigt kul är att Biten verkar trivas i sin nya roll som distanshäst. Äter och dricker utan lock och pock och är hanterbar både i grupp och solo. Andra slingan gick grabbarna själva från början till slut.
Dagens framgång väckte nytt tävlingsintresse hos sonen. Blir det månne Biten som han väljer? Eller satsar han på Millan? Ska vi skaffa en till häst så att alla som vill får tävla? To be continued...
Hur som helst, här är bilderna från dagens tävling
Kyligare vindar blåser över nejden, skönt som omväxling. Lite regn skulle toppa det hela fint, tack. Kommer väl lagom till Rimboritten i morgon då Viktor ska delta med Biten. Dom två har väl inte direkt nött ut varandra på träningsrundor men en del turer har de hunnit avverka. Bl a provat på ett pass Working Equitation under ledning av Eva Eternell tillsammans med syrran och Millennia. I brist på häst fick jag hänga på "läktaren" men konstaterade att det såg ut att vara något som jag skulle kunna tänka mig att göra som komplement till distansträningen. Hoppas nu bara att några fler av prova påare tyckte detsamma så vi kan få ihop en grupp.
Vi kämpade oss igenom 100 kilometer i 8,5 timme i 30 graders värme och blev godkända! Unbelievable! Fram till 70 km var det tämligen behaglig ritt men sen tyckte Millennia att det fick räcka och de resterande 30 km handlade mest om att motivera färdkamraten hålla ett acceptabelt tempo. På sista slingan blev värmen i det närmaste outhärdlig, någon fartvind kunde man ju inte kräva att få, så det blev mycket skritt och låånga groomstopp. Men nu är det gjort.
Semestern är inledd och ska i vanlig ordning fyllas med allt som inte hinns med under resten av årets 47 veckor. Många planer kommer inte att bli verklighet utan kommer att hänga med till nästa år och nästa år osv. En av dessa återkommande semesterplaner är en långritt, en vecka eller så på nya spännande vägar, gärna i annan del av landet. Nu, med flera tävlande i familjen blir kalendern snabbt fulltecknad och långrittsveckan får vänta ett år till. Tur att vi har fina, varierande vägar i närområdet som kompensation. Vägar, som man med lite fantasi, kan placera i andra landsdelar. Dagens tur gick genom småländska skogar via Skånes slätter till Gotland. Allt på knappt två timmar. I skritt.
Nu har jag fegat klart och anmält mig till 100 km på Uppsalaritten. Jisses.
Vi åkte och red en del av 20 km slingan, vilket underlättade beslutet. Det är en sån fin bana så även om knäna, ryggen, huvet eller nåt annat brakar ihop under ritten så har man förhoppningsvis njutit en stund i alla fall.
Hästarna växel-bor hemma hos oss och hos Ingela. De verkar trivas bra hemma på gården, det är stor skillnad mot förra sommaren, när framförallt Biten var ängslig och vallade Millan i tid och otid. Nu är det frid i hagen och inte ens spökena i slottsruinen intill hagen verkar ställa till problem (jo, det finns spöken, fem stycken närmare bestämt). Men nog är det bäst hos Ingela, det märker man på Millennia när hon förstår att vi är på väg dit. Himmel vilket steg hon får. Det blir storgalopp på vägen och i skogen smågalopperar vi över stock och sten. Lyckan vet inga gränser när hon blir av med grimman och är fri att ansluta till tjejligan. Det är så man blir tårögd.
Nu är det gjort, projektet vi har pratat om sedan vi flyttade hit för ett år sedan. Vi har ridit runt "vår" sjö, Skedviken. För detta krävs att man först forcerar ett stiglöst bergs- och skogsparti. Vi har tidigare gjort ett antal resultatlösa försök. I dag kom genombrottet. Det tog två svettiga timmar att klara av den dryga 600 meter långa sträckan. Hur kan det vara möjligt kan man då fråga sig. Det enkla svaret är att det tar tid om man står på vägen och letar efter densamma, m a o kartan och verkligheten är inte alltid densamma. Vid det här laget var jag mogen att vända och rida hem igen, de blåsvarta åskmolnen inspirerade inte heller till fortsatt tur. Nu blev det inte så, "har jag tagit ändå hit (600 meter???)så ska jag j---lar i mig ta mig runt" sa Stefan, så det var bara att välja att försöka hitta tillbaka eller hänga med. Verkade enklast att fortsätta. Resten av turen på 2 mil tog lika lång tid som de första 600 metrarna.
Tirsta överraskningar: I går blev det också en riktig långtur i alla fall i tid räknat. Jag såg fram emot en riktigt härlig slinga med bl a en mjuk fin galoppväg på ca 5 kilometer som vi red på förra sommaren. Ser ut såhär numera
Sprängsten.
Glada överraskningar: I nordlig riktning från gården går en smal stig och så småningom en liten träbro, dessvärre med taggtråd på båda sidorna. Dvs inget utrymme för att tramsa vid bron utan att fastna i taggtråden. Vi har inte ens velat försöka ta oss över där med hästarna. Jag nämnde detta i en bisats för vår hyresvärd vid något tillfälle och nu visade sig att har han satt upp brädor på båda sidorna, som "infångare" och skydd för taggtråden. Denna omtänksamma åtgärd förkortar vår ridväg norrut med någon kilometer och ger oss fantastiskt vackra vyer att titta på.
Avslutningsvis en bild till alla Simon-fans, han hänger med!
Pinsamt att inte upptäcka (= orka läsa instruktionerna) integrationen mellan Google Earth och GPS träningsprogramvaran förrän nu.
Ovanstående exempel visar 50 km slingan på Sydnärke. Snyggt och prydligt. Man kan t o m se exakt var vi hade groomplatsen om man nu av någon anledning skulle vilja det...
Våra privata irrfärder i Gottröra-skogarna blir inte lika symmetriska på bild. Förutom rutt-uppföljningen så har det nu blivit rutin att kolla statistiken efter ridturen. Lätt att skaffa sig nya måsten.
Pållarna är nu hemma ett tag, lite snabbare att komma iväg och rida härifrån. Behändigt att bara rida över skogen från och till Ingelas gård, på en grisblink eller så är man framme. Trevligt för oss att ha dom här, antagligen trevligare för dom att vara där. Så då får det bli lite av varje.
Nu är det väl bara att konstatera att man snart står där utan groom. Efter Sydnärke lär väl Stefan inte ha tid att hinka mig utan ska prompt satsa på egen karriär. Trots att jag var och talade med domarna om möjligheter att avsluta karriären redan innan den har startat så blev resultatet positivt, sett ur ryttarens synvinkel. Nu kan ungdomarna i familjen få guldläge att tjäna pengar, föräldrar som bjuder över varandra i jakten på en groom.
Bortsett från ett par kilometer efter start, när Biten bestämde tempot, så gick ritten jättebra. Biten visade upp alla egenskaper som vi vill ha, lugn och sansad på tävlingsplatsen, drack rejält redan från början, åt allt som bjöds, kunde ridas i grupp och ensam osv. En riktigt härlig häst! Vi behöver jobba mer med kondisen, pulsen hade gärna fått vara något lägre.
Nu har även Biten flyttat till Ingela och får förhoppningsvis utlopp för sin leklust med alla små beteskompisar.
Gammel-Simon har simmat i stort sett dagligen och fått en aning slankare profil och nya krafter, välbehövligt nu när han snart är på sitt 16:e år.
Stefans ritt började illa. Bara några hundra meter efter start brakade en stigbygel. Tack och lov fanns det med extra dito i bilen. Jag mötte upp och vi hjälptes åt att byta på en tokstollig häst som hade blivit frånsprungen av klungan. Tack och lov så kom räddningen i form av ett sent ekipage som de kunde haka på. Hade nog blivit en utmaning att få Biten genom Rättviks centrum annars. Sen var det bara att springa uppför slalombacken...
.
.
